Du är kär i mig. Jag vet det. Har vetat det länge. Jag känner det på sättet du rör vid mig. Hur du ser på mig. Det är mysigt. Jättemysigt faktiskt. Vi håller oss i bubblan och myser. Ligger i sängen hela dagen och vänslas.
Så kommer tankarna på den stora framtiden och genast dyker ångesten upp. Det går inte. Jag vet innerst inne att det inte kommer funka i längden. Och jag vet inte hur man gör när man är med någon om man inte tänker vara det för alltid. Det blir falskt och jag har bestämt mig för att inte vara falsk.
Det finns nämligen ett problem. Jag är inte kär i dig. Jag har varit förälskad så pass många gånger att jag känner igen den känslan och den vill inte infinna sig. Jag vet inte varför. Attraktionen finns där och affektionen finns där men det är något som fattas och jag vet inte vad. Gnistan kanske.
Genast tänker jag att jag borde avsluta det här nu, innan jag sårar dig. Medan det bara finns bra stunder att komma ihåg. Men jag behöver dig och du behöver mig.
En natt svämmar känslorna över och jag kan inte hålla tillbaka längre. Ställer frågan. Du vill mer. Jag säger som det är, att jag inte är där ännu. För dig är det enkelt, du ser bara lösningar. För mig är det svårt, jag ser bara hinder.
Det är svårt, för du kan inte förstå. Du förstår inte att jag skyddar dem än mer än jag skyddar mig själv. Jag kan inte förklara hur det är att vara förälder. Hur det känns att aldrig ens fundera över vad som är viktigast. De behöver någon som står kvar och som vet att han måste stå tillbaka. En som aldrig får stå överst på priolistan.
Dagen efter går vi på promenad och håller handen. Jag bjuder till lite och tänker att kanske, kanske.
Stiftelsen – Vart jag än går
