Varje gång jag hör den här låten kastas jag tillbaka till hösten 2007.
Det var sista gången vi sågs. Jag förstod det inte då, men du visste. Först i efterhand har pusselbitarna fallit på plats för mig. Jag var stressad, på väg till dagis, om jag kommer ihåg rätt. Du hade varit på en minnesstund och satt uppflugen på en barstol inne på kansliet. Sorgklädd i en kostym som såg ut att vara hopplöst mycket för stor för din taniga kropp.
"Nä fan, jag måste dra" eller nåt i den stilen sa jag. Folk omkring hummade och sa några artigheter.
"Vi ses" sa jag vänd mot dig på vägen ut. Du såg mig rakt i ögonen för en sekund men sa inget. Du sa inget tillbaka. DU SA INGET. För du visste. Du VISSTE att vi förmodligen aldrig mer skulle ses igen. Att det var över.
En månad senare var du borta. Vi stod kvar. Fixade och donade med begravningsfika och sånt skit som man fan inte ska behöva greja med när man är 27 och livet knappt har börjat. Aldrig mer renklämma. Aldrig mer tårta med inlagda persikor. Så brukar vi säga. Vi var så jävla knäckta allihopa av meningslös sorg. Och vi var många.
Fem år senare tänker jag fortfarande på vårt sista möte ibland och kan bli så arg för att det är det som dyker upp i huvudet först. Istället för alla de roliga minnena. Mumindansen. Skämten om ditt efternamn som kunde drivas in absurdum. Festen när vi var utklädda i rosa ludd och du satt i mitt knä och drack sprit för att sen låtsasklaga varenda gång vi sågs på att du fått ludd på kostymen. Bokstaveringsvitsen om hunden. Sena kvällar på puben och balkongen. De där felköpta bittermandlarna som alltid får mig att le vid minnet. Så jag försöker tänka på de sakerna. Tänka på dig som du va då.
Jag önskar att mina barn fått lära känna dig. För du visste att uppskatta livet och människorna i det.
Lars Winnerbäck – Kom ihåg mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar