Jag undrar om jag någonsin igen kommer göra något som jag kommer ångra så mycket som jag ångrar att jag sårade dig den där gången för så länge sedan. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och idag är vi mycket goda vänner. Något som jag bara vågade hoppas på då.
Länge, länge var det ändå så att jag höll kvar vid en skärva av en dröm. Tänkte att allt skulle bli bra bara det blev vi igen och att det borde varit du. För du gjorde mig aldrig illa. Inte som de andra som sårat och förstört. Och jag har förbannat mig själv många gånger för att jag släppte taget om dig. Att jag gick från något som jag i först i efterhand förstått är vad jag strävar efter. Tvåsamhet.
Men jag tror att jag äntligen har släppt dig på riktigt nu. Det känns så. Det senaste årets händelser har lett till många insikter. En annan fick mig att känna det där lugnet för en liten stund och nu känns det inte längre ouppnåeligt. Förhoppningen att det finns någon där ute som kan ge mig den känslan igen inger lite förtröstan.
Det finns många sånger som jag förknippar med dig. Det här är inte vår sång på något sätt utan en uppbrottets melodi. Vet egentligen inte varför jag förknippar den med dig men jag kommer ihåg att jag en gång var tvungen att lämna rummet när jag hörde den på radion, strax efter att vi gjort slut, för att inte börja störtgrina bland en massa folk.
Nu gråter jag inte längre när jag hör låten. Men det är trots allt kanske så att den första riktigt stora kärleken aldrig dör.
The Flying Pickets – Only You
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar